Jag läser en artikel på Föräldrar & barn om prinsessåldern, om vad man ska göra när flickor vill klä sig som små rosa cupcakes av tyll och glitter, och undrar lite över varför frågan får så stor uppmärksamhet. Om en flicka vill klä ut sig till prinsessa: låt henne göra det. Om hon vill gå klädd helt i rosa: varför hindra henne? Likaså om hon vill klä sig som batman, en robot eller stjärngosse. På samma sätt ska naturligtvis pojkar få göra: klä sig i rosa glitter eller som batman eller som en robot eller som lucia.
Barn går in och ur olika faser hela livet och fortsätter med det som vuxna. Det hör till utvecklingen.
Ibland tycker jag att vi vuxna krånglar till det för våra barn. Vill vi att de ska växa upp som starka och säkra individer? Det är klart att vi vill. Och då borde vi kanske tänka mer på hur vi bemöter barnen snarare än att bekymra oss över att de utvecklar en egen smak för vad de tycker är fint. Mina dagbarn kommer att få välja utklädningskläder fritt utan att jag tänker hinta om vad som passar för tjejer och vad som passar för killar.
När jag var tonåring tyckte jag att det var en bra idé med hockeyfrilla, hängslen och upprullade kavajärmar. Det gör jag inte längre. Det är som Elisabeth Cleve, psykolog och psykoterapeut med inriktning på barn och ungdom, säger i slutet av artikeln: ”Om du tittar på vilka storlekar de här prinsesskläderna är i… du hittar inga större storlekar.”
Vi vuxna borde möta barnen utifrån deras person. Inte efter deras utseende. Om jag ser att ett barn är stolt över sina kläder ger jag gärna en komplimang, men gör ingen större affär av det. Däremot kommer jag att berömma rejält när barnet lyckas klättra upp på den där stenen eller hoppa mellan två stubbar eller klara ut ett knepigt pussel. För det är värt att uppmärksammas.
🙂 Dagpappan
Familjedaghemmet Kullerbyttan 